- Mental förkylning
- TID
Hur kommer det sig att vi är så fokuserade på tid, när det är något hjärnan inte kan uppfatta? 1 sek är alltid 1 sek, men kan kännas både som en evighet eller ett kort ögonblick. Vi har nästan alltid ont om tid, oavsett vad vi gör. Vi jagar något som är konstant, något vi inte kan förhandla med, ve får varken mer eller mindre tid.
Vad hade jag gjort om jag haft mer tid? Eller handlar det om hur jag prioriterar min tid? Jag känner mig kontant jagad av den där j*vla tiden. Hjärnan är tre, fyra, fem steg före det jag gör just nu.. Hur lätt är det att jobba då? Får ju huvudvärk bara jag tänker på det...
- PERSPEKTIV
Livet susar ofta förbi i en vansinng fart. Allt blir vardag och jag reflekterar ofta inte över vad jag gör, varför jag gör det osv. Enda gången är när jag går till eller från arbetet. Då har jag tid att reflektera över livet ca 10-15 min och sätta saker i perspektiv. Ibland är känslan tacksamhet, ibland stress, ibland trötthet, ibland lycka... Jag ifrågasätter vad som är viktigt. Vem bestämmer vad som är viktigt? Vad ska prioriteras? Spelar det någon roll vad jag gör på en dag i mitt arbete i det stora hela? Vad gör det om 1 år, 1 vecka eller 10 år? I vilket perspektiv är det viktigt?
- PRIORITERINGAR
Mitt arbete handlar som oftast om prioriteringar. MEN jag känner att hur jag än försöker prioritera så hinner jag inte med. Jobbet är alldeles för flytande för att jag, efter knappt ett år, ska veta vad som är viktigast.
- Är det viktigt att vara tillgänglig för alla? Kritiken som hörs är ju att människor aldrig får tag på sin förmedlare.
- Är det viktigt att de själva ska få välja aktivitet? Det som sägs är ju att det är vår professionella bedömning som ska ligga till grund. Samtidigt ska kunderna själv veta vad som är bäst för dom. Alltså ni hör ju.. Det är ju helt emotsägelsefullt.
I mitt huvud kan jag ingenting längre. Jag är inte bra på mitt arbete. Jag har ingen lust att träna. Jag har ingen lust att vara social.. Jag vet inte ens vad annars jag skulle kunna jobba med, jag kan ju ingenting. 3 år på högskola, x antal hundratuden i studielån och mitt huvud är tomt. Eller ja, tomt är det inte, men det är inte fyllt med konkret och användbar fakta.
Håller jag på att få en mental förkylning? Är jag återigen bara känslig eller är det något som inte stämmer?
