Amanda

Varit hemma i två veckor och hunnit landa i vardagen igen. Tycker det är svårt att inte falla tillbaka i gamla gråa tanke-mönster. Yttre faktorer så som väder, människor och media som hela tiden matar en med "negativitet". Det som slår mig så här efter 2 veckor är hur tråkiga svenskar är, med risk för att generalisera lite här nu. 

 

Vi är verkilgen ett folk som bara kan vara roliga och avslappnade med människor vi känner och i miljöer vi känner oss trygga i. Gör man en utsvänging på en offentlig plats så stirrar folk på en som att man vore mentalt störd. Kanske överanalyserar jag? Är det så att jag kanske är lite mentalt störd? Är det ett små-stadssyndrom? Inget är ju svart eller vitt i livet så det ligger väl någonstans i den oändliga grå-skalan.

 

Jag kämpar varje dag med att inte "falla tillbaka" i det tråkiga tankemönstret, där prata med främlingar är lika illa  som att råna en gammal tant. Jag vill vara lite impulsiv, säga roliga saker när jag känner för det och hälsa på folk som jag inte känner. Det är inte lätt när man får en blick tillbaka som säger "vad är det för fel på dig?". 

Jag tycker synd om flyktingar som kommer hit. Inte undra på att dom inte kan integreras, vi ger dom inte ens en chans! Självklart finns det människor som är undantag, och dom ska ha en stor eloge för det arbete dom gör. Hoppas jag kan bli ett undantag. Mental träning på att våga vara lite crazy. Jag är inte så värst crazy, men lite "för-glad" för en normalsvensk i det offentliga rummet skulle jag gissa på.

 

Okej, detta blev ett väldigt skumt inlagg.. Kanske är det en acklimatiseringsprocess som tar sin lilla tid. Jag saknar iaf känslan i Frankrike, där fanns det mer ljus och härlig stämning. Kanske var jag den negativa gnällspiken därnere, vem vet...